Om verket
Med installationen Jag virkar revir undersöker vi communitykonstens potential i det offentliga rummet. Som koreograf ser jag på mitt arbete som ett aktivt och samhällsengagerat deltagande. Viktigt för mig är att ifrågasätta och undersöka dansens etiska värderingar och politiska kraft. Och att tydligöra hur kroppen, som antingen kvinnlig eller manlig, är en kulturell konstruktion. Min önskan är att sammankoppla dansen med den skriftliga och verbala språk så att dans blir ett till sätt att kommunicerar med i vardagen.
Om koreografin
Vem har makt över min kropp? jag själv? stadsplaneraren? koreografen? De lokala poltikerna? Finns det verkligen regler eller normer om hur jag får röra mig? Jag ser dans i det offentliga rummer som rörelser med möjlihet att sudda bort gränser mellan mitt och ditt, vårt och deras.
Lördag den 3 oktober avslutades installationen Jag virkar revir med ”Botkyrka dansgolv”.
Ett 20 tal personer kom och gick mellan kl 15 till 18. Vi var ständigt i rörelse, ville dansa, tyckte det var jobbigt att beträdda en sådan stor yta, dansade, tittade på, tyckte till, pratade, hängde och drack vatten. Dansen och musiken spelades av initiativtagarna till dansfilmen Falska fördomar, publiken som stannade kvar längst var ett gäng unga killar från Tumba som tittade nyfiket på, när jag frågade om dom ville dansa, svarade en av dom – inte här, jag dansar när jag vill.
Dansgolvet värmdes upp sakta men säkert. Några av besökarna var en äldre dam som satt och tittade på under en längre stund, en ung konstintresserad ung man, en ung tjej som iaktog och log, två barn som gick i tvåan som blev inspirerade och ville lära sig danssteg, en fd yrkesdansare och fem asylsökande killar. Några andra besökare trodde att det var dansuppvisning som gällde den dagen men efter ett tag stod de och dansade försiktigt i ett hörn. Konstant fanns det en känsla av reservation till dansgolvet, vågar jag beträda den och dansa till musik som hip hop, reggeton, rnbmusik, michael jackson, 90 – tals klassiker? Känslan jag fick var är att om jag beträder platsen så blir jag synlig, min kropp blir synlig. Jag tänker på hur bundna vi är till att kunna en massa danssteg innan vi beträder ett dansgolv. Det leder mina tankar till fetischen för expertisen. Det vill säga kroppen är tvungen att kunna röra sig på ett sätt. Men också en idé om ett ”rätt” sätt, en estetisk bild eller rätt musik eller fel med dansgolv i en konsthall eller annat som spökar i huvudet. Den som vågar beträda den ytan och låter sin kropp röra sig, tar plats.
Att ta plats är att inte begränsa sin kropp i stunden. Den kroppen dömer inte sig själv eller andra. Den kroppen inviterar sig själv att vara där i stunden och bara röra på sig den är handlingskraftig och aktiv i stunden och det smittar av sig tror jag. Att dansa är ett ord som är laddat. Synonym med expertis, nöje, möjligen inte lika seriöst i ett sammanhang eller något man inte förstår sig på, något man inte alls kunna tro sig behärska något man betraktar utifrån som tex en dansföreställning. Det kan vara vedertaget att skämta om att man inte kan dansa, det är då folk kan säga oavsett ursprung, ålder, kön. Jag kan inte dansa, däremot så finns det fantastiska dansare i mitt land där det finns ett fantastisk danskompani dvs någon annan gör det åt mig eller det är något för tjejer, jag är för gammal för att dansa mfl myter om sin kropp. Utan några närmare reflekterande tankar finns det några tänkvärda frågor som jag vill lyfta fram efter att jag erfarit en dansinstallation i en konsthall, där jag både dansat och undersöker det som hände där under två månaders tid. Hur ofta beträder jag nya platser, när gör jag det och när gör jag det inte? Platser har stor betydelse för vår trygghet, hur beter jag mig på dom platserna? Jag kan ha en idé om att dom är trygga kontra otrygga? Varför?
Dans är ett ord som benämner ett antal samlade rörelser. Men om jag inte vill se på min dans som rörelser i antal dvs i rytm eller till musik så är dansen obegränsad. Livet är rörelser.
Erfarenheten av dansen efter denna installation ”jag virkar revir” kan också betyda att finnas i stunden och ta ansvar för sin kropp och handlingar. De flesta människor jag mötter har alla åsikter om dansen, det som dessa människor oftast saknar är praktiken av dans inte som experter utan för att ta plats och som egen värdesättning av sitt kroppskapital som individer och i ett kollektiv. Dvs ta tillbaka våra rörelser, dansa i stunden och inte låta sin kropp anpassa sig efter konventioner, design på möbler eller annat banalt. Vi dansar sällan nyktra, vi säger att vi inte kan dansa, vi bjuder inte in vår kropp att finnas där i stunden och bry sig om det som är viktigt i livet, att låta rörelsen finnas. Idag blir vi experter på en sak så vi glömmer bort oss själva och att dansa nyktra..