Communitydans i Fittja

Barn och Arbetslöshet

En undersökande plats specifik barndansteaterföreställning om egna tankar kring arbetslöshet.

Hur ser barn på arbete och arbetslöshet? Hur präglas barn av att leva upp i familjer där långtidsarbetslöshet är vanlig? Hur mycket vet de om arbetsförmedlingen, a-kassa, och hur påverkar detta deras liv?

I Fittja påbörjade vi arbetet med barn under hösten 2009. Arbetet är indelat i en konstnärlig delmåls process. Med det menar jag att tre olika övergripande val gjordes av mig innan första steget i community arbete påbörjades. 1, att etablera kontakten 2, platsen för mötet 3, föreställningen.

I ett sådant här arbete är det viktigt med tid för att etablera en djupare kvalité och kontakt med barn. Min intuition och perception är något som jag ser till att använda på ett konstnärligt plan för att mina val ska bli trovärdiga för mig och för barnen jag möter.

Platsen där mötet sker med barnen är super viktig och är ytterst väsentligt för hela arbetet. Jag ville att vi skulle mötas i en offentlig miljö eller en plats som var allmänn. Under våren 2010 har vi påbörjat ett arbete inför en föreställning som ska turnera runt i lekparker.

Jag valde biblioteket i Fittja. Jag undvek att gå genom skolan eftersom ett flertal av projekt som görs för och med barn utgår från skolan. Tanken är att medvetet undvika vuxna ”hierarkier” i miljöer som inte är hemmet. Jag ville komma närmare barnen. Min arbetssituation skulle vara så pass neutral så att jag kunde komma verkligare en vardag ett sk ”naturligare” möte för mig. I början så fanns jag bara i biblioteket och förde dagbok över det som hände. Jag satt, gick omkring, rörde på mig, dansade ibland (alldeles för sällan) hälsade på folk som gick in i biblioteket och jag fick kontakt med barn som var nyfikna på en vuxen och på vem jag var. Mitt svar var alltid, jag är dansare och jobbar för BC, jag är intresserad av Er. Då blev det oftast tyst, och efter tystnaden följde nästan alltid en fråga, men varför? Därför att jag jobbar med dans och koreografi och jag gillar era rörelser, sedan har jag en föreställning som heter Dans i lägenhet som man kan låna genom biblioteket den finns för lån här i Fittja bibliotek. Efter att jag hade etablerat större nyfikenhet på mitt arbete och vem jag var, frågade jag om dans? Tycker du om att dansa? ja eller nej, de flesta tyckte inte om dans.

Under tiden arbetet pågick så hade jag och dansgruppen möten i biblioteket, det var vårt högkvarter. Det gjorde att vi började bli igen ”kända” i biblioteket. Det blev mycket prat kring dansarna och vilka dom var. Deras förhållande till sin kropp, är det en hon eller han? Hur rör sig dansarna i bilbliotekt och varför ingen musik? Vi ifrågasattes kontinuerligt över det vi gjorde.

Speciellt av två 13 åringar. Det var i den stunden jag valde att ta in dokumentärfilmaren Anna Padilla, hon var under utbildning och följde mig i mitt konstnärskap som koreograf. Jag hade fått bra kontakt med dessa två tjejer som var extra nyfikna på det jag gjorde och jag kände att jag ville specifikt lyfta fram deras berättelser. Men, vi vände på formen och jag lät mig bli intervjuad istället. Det resulterade i att en torsdag så hade dom sammanställt frågor till mig. De samtalet handlade om vem jag var om dans men också väldigt intima frågor om mitt liv. Rollerna vändes och vi fick en annan relation. Varje gång jag kom till biblioteket så kommunicerade vi på ett annat sätt.

Anna använder sig av rörlig media, därför bär hon en stor kamera. Det gjorde att uppmärksamheten blev extra stor när hon och jag fanns i biblioteket. När vi började använda kameran var vi också intresserade att följa olika händelser som skedde i biblioteket, utan att påtvinga fram något. Det var då en kille kom fram och berättade för oss om hans intresse för film och skådespel. Efter det mötet bestämde vi oss för att påbörja ett samtal med honom om arbete och sysselsättning. Vi förde ett samtal med honom om hans intressen.

Det fanns alltid två tjejer som hängde runt då vi pratade med de två tjejerna eller killen, vid flera tillfällen frågade vi om de ville medverka men dom ville inte. Vi kunde prata allmänt om deras skola och deras vardag. Men dom ville inte stå i fokus. Dessa två tjejer är seriefigurs intresserade och gillar manga serier. Min dotter hade lånat en mangafilm Totoro, som jag berättade för dom om. Det var då jag frågade om de var intresserade av att prata med oss. Vi gjorde den längsta samtalet med dom som varade över fyrtio minuter.

Personalen i biblioteket var väldigt mottagliga för det vi gjorde. I januari 2010 kom jag in efter att vi med säkerhet vet att vi kan fortsätta vårt arbete. Då hade våldshändelserna i Fittja varit. Personalen berättade för mig att biblioteket hade förvandlats till en provisorisk fritidsgård eftersom inte unga vågar gå till ungdomens hus. Det som händer i Fittja är ytterst viktigt för det arbete vi gör om arbete och arbetslöshet. Där flertal av ungdomar i Fittja inte har någon dialog med omvärlden där segregations muren är för hög. De flesta ord som unga möter är den bittra känslan av utanförskap som kan komma från föräldrar, soc tanter eller andra. Sån dialog har jag gått igenom i min uppväxt. Något som jag också fick uppleva då jag mötte ett gäng unga killar från Fittja. Men den tanken stannar inte där, utan det här är en global händelse som rör människor i hela världen.

jag tänker på ett citat från Ignazio Silones roman Fontamara. I världens topp sitter en lokal godsägare och sen kommer hans hundar och sen kommer ingenting och sen kommer ingenting och sen kommer alla underlydande bönder.

Under våren 2010 fortsätter jag mitt arbete i Fittja.

Vad kommer hända. Jag kommer fortsätta ha kontakt med dessa barn om och deras tankar kring arbete och nu också arbetslöshet.

En del av intevjun med kille 13 år, nov 2009.
-jag vill bli skådespelare.
Vet du hur man gör?
– antagligen så måste jag gå någon skola, lära sig sjunga och dansa. Vet du att det finns en Teaterhögskola i Stockholm som utbildar till skådis.
– Nej, det visste jag inte.
Vad gör din pappa? Taxichaufför. Och din mamma? hon är arbetslös, sedan funderade han och säger, – men hon säljer också blommor, hemifrån.

Vad är det att ha ett arbete? En sysselsättning. I Sverige har vi hög arbetsmoral, jag tänker nu när det är svinkallt ute och t-bana inte fungerar, hur gör folk? stannar folk hemma? eller står folk ute och fryser och väntar på bussen för att ta sig till jobbet? Hur rör jag mig när jag får hinder i min väg? Vad jobbar vi med, varför och för vem jobbar vi?

Paloma Madrid konstnärlig ledare för dansen på BC kommer skriva dagbok om barn och arbetslöshet en gång i veckan.