Bok: Local Acts
Jan Cohen-Cruz: Local Acts: Community-Based Performance in the United States
Det här är ett namn jag stött på i olika sammanhang och har äntligen tagit mig tid att läsa hennes Local Acts: Community-Based Performance in the United States som kom 2005. Författaren är ursprungligen utbildad skådespelare formad i 60 och 70 talets radikala amerikanska grupper i gränslandet mellan politisk aktivism och konst, och skriver som så många andra inom community-konstens breda fält att hon först efteråt begrep att det var community-konst hon alltid gjort. Cohen Cruz är idag associate professor vid Tisch School of Arts i New York, men är tydligt både praktiker och teoretiker.
Cohen Cruz bok är också en bred exposé över community scenkonstens nittonhundratal i USA. Där Sonja Kuftinec ger en fördjupning ger Cohen Cruz en överblick även om hon ibland brister i konkretion. Men överblicken är viktig: hon visar mångfalden av uttryck, former, innehåll och politiska strategier. Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Här i Sverige när man talar om begreppet går ofta associationerna till amatörteater, vadmalsföreställningar eller arbetarspel. Och det kan det ju vara också, men Cohen-Cruz visar fram så mycket mer: Det kan vara frigrupper som ”Roadside theatre” som gestaltar backwoods i Appalacherna, svarta grupper som ”Junebug” och ”Free Southern Theatre” eller performanceartister som Suzanne Lacy. Den senares projekt Whisper the Waves, the Wind får en fantasieggande beskrivning. Det var ett projekt Lacy gjorde med äldre kvinnor först i Kalifornien sedan i Minnesota under en period på två och ett halvt år. I grunden var projektet ett berättarprojekt inspirerat av den medvetandehöjande berättartradition den amerikanska kvinnorörelsen drev på 60-talet. Ur berättelserna klipptes sedan ett ljudband ihop som vid performancetillfället ljöd ur högtalare över stranden i San Diego medan 150 av kvinnorna satt i sanden vid vita bord i vita klänningar, detta inför en publik på över tusen människor. Jag nämner detta exempel i detalj för att visa att community konst naturligtvis inte bara är vadmalen, vilket Cohen-Cruz tydligt visar.
Hon ser detta fält som fyllt av spänningar och motsättningar vilket också gör det svårt att värdera i traditionella estetisk termer. Dels talar hon om performance, inte teater, vilket kanske har mer att göra med att hon vill vidga perspektivet ”I use the term performance rather than theater to include not only dance and music but also a much larger category of heightened behaviour intended for public viewing. /…/ In this field, public protests, skits at union halls, storytelling gatherings, ritual, dance, music making, and theater are all ways that people make and enact group meaning.” Detta senare, skapandet av gruppsamhörighet leder henne både till fältets starka rituella drag, (konstformen handlar ofta om helande, både kollektivt och individuellt, vilket också ibland gör att den kan hamna nära terapin) men också en politisk-kritisk diskussion om community-begreppet: vem, eller vad får finnas i gemenskapen och vem eller vilka erfarenheter söndras ut? Cohen-Cruz definierar dock konstformen som dialogisk, vilket möjligen är ett sätt att krypa ur den negativa aspekten av community som grupptryck och gemenskap där vissa värden gäller, andra inte. Hon menar inte att konstformen i sig är dialogisk, men för henne måste den vara det: ”For me, community-based performance is an expression of more than a monolitic belief system, a freer space than any institution provides its adherents, opened up by the partnership with artists”. Därför vill hon inte se tex de medeltida mysteriespelen som engagerade hela städer som community-teater även om hon ser ansatsen. Den politiska dimensionen är viktig för henne. Jag kan möjligen elakt tolka henne som ”gärna monolitiskt om det är riktat mot makten”: hur skall man annars tolka att hon räknar in tex den stora strejkmanifestationen The Paterson Strike Pageant 1913 som Jack Reed regisserade (han med Tio dagar som skakade världen. Det var en massföreställning i Madison Square garden med 1500 på scen om järnvägsstrejken i Paterson. En solidaritetshandling, men också döds och minnesmässa över de arbetare polisen skjutit ihjäl.
I ett något längre citat definierar hon begreppet: ”A community-based production is usually a response to a collectively significant issue or circumstance. It is a collaboration between an artist or ensemble and a “community” in that the latter is a primary source of the text, possibly of performers as well, and definitely a good portion of the audience. That is, at the source of community-based performance is not the singular artist but a “community” constituted by virtue of a shared primary identity based in place, ethnicity, class, race, sexual preference, profession, circumstances or political orientation.” Ser man historiskt kan man också se att konstformen (community art) idag handlar mindre om homogena gemenskaper än om att deltagarna tillsammans utforskar en gemensam angelägenhet; en slags mer porösa postmoderna communities alltså.
Boken har tre tydliga delar. I den första ger hon traditionen och visar på föregångarna, några har jag nämnt ovan. Det är rikt och spretigt, kanske ibland lite väl så när surrealister och dadaister också kastas ner i säcken. Men denna avantgardistiska ansats är viktig för Cohen-Cruz: den tidiga amerikanska performance-konsten, med just dessa rötter var i sin praktik ofta community-art menar hon. Avantgardets ansats att omdefiniera konstnärens roll i relation till publiken och samhällets institutioner tog flera av dessa konstnärer in i community-fältet, som Allan Kaprow på 50-talet, eller den tidigare nämnda Suzanne Lacy, eller koreografen Liz Lerman.
I del två behandlar hon teoretiskt fältet i spänningen mellan konst och ritual. Hon ser dynamiken mellan dessa två poler som central: det är konstpolen som kan parera risken i den aspekt av det rituella där viljan att på djupet bli delaktig kan ursäkta alla möjliga gräsligheter. I detta tar hon dock bara marginellt upp ett intressant resonemang som förs i communityteatern: kan professionella skådespelare ”spela” community-medlemmar, alltså representera dem. Ja, sådant förekommer också inom detta breda fält, men menar Cohen-Cruz, som tankefigurer och praktik har detta sin motsvarighet i demokratins politiska system i skillnaden mellan mellan representativ demokrati och vad America Vera-Zavala kallar deltagande demokrati. Här finns en dynamik inbyggd i fältet viktig att reflektera kring. Men Cohen-Cruz är inte renlärig. Bägge typerna finns och det viktiga är snarare inflytande på alla plan: ”so long as community participants have a significant role, it does not have to be on stage”.
En stor del av andra delen handlar om bristen på kritiska redskap för att beskriva fenomenet. Här når hon inte lika långt som konsthistorikern Grant Kester som i Conversation pieces: community + communication in modern art försöker omvärdera hela estetikhistorien och ställer sig frågan hur community-konstens processuella fokus skall konstnärligt beskrivas. Det är en mycket spännande bok jag kanske kan återkomma till.
Sista delen ägnar hon åt djupare beskrivningar av några specifika föreställningar som blir en konkretion av mångfalden i hennes syn på konstformen: dans, storytelling och performance i en salig blandning. Det är rolig läsning. Ett av exemplen är en föreställning som gjordes med ”community gardeners” i New York; man skapade en community av alla dessa eldsjälar i staden som på eget bevåg tillsammans med grannar på rivningstomter byggde upp parker och planteringar. Föreställningen byggd på berättelser blev en politisk historia hur staden byggde dyra bostadsrättslägenheter över de mödosamt uppbyggda parkerna.
Boken mynnar i en apell om community-konst som ”boundary jumping”: konst som möjlighet att hoppa över gränser och mötas i ett tredje rum: mellan konst och ritual, mellan diametralt olika erfarenheter, mellan identiteter och olika gemenskaper.