ICAF

ICAF

Vi har varit på festival

International Community Arts Festival i Rotterdam

ICAF

Joakim Stenshäll och America

Än så länge har vi inte hunnit skriva något om denna festival men här är Joakims dagboksanteckningar från förra gången.

29 mars

Vilka goda exempel på community teater har jag själv arbetat med? Man kan fråga sig i vilken mån UDG teaterns arbete där jag började på åttiotalet var community-baserat. Här fanns absolut ansatser. Vårt beslut att sluta turnera för att istället grunda oss där vi bodde. Arbetet med amatörer naturligtvis. Jag minns det stora arbetet med arbetarmusikalen som involverade en mängd amatörer av olika åldrar, diskussioner om varifrån alla kom, klassmässigt. Berättelser cirkulerade bland de deltagande. I UDG:s karoliner som Ulf och jag skrev var ändå processen kollektiv. Vi var ett gäng som tillsammans plottade ut innehållet. Så ansatserna fanns naturligtvis, men oreflekterat.

När jag läser om community teater slås jag av mångfalden av former, processer och estetiska mål. Men dom tycks alla vara fyllda av vissa etiska och politiska frågor: vem äger projektet, vem tar sig rätten att tala för vem? Vem spelar vad för vem, frågor som i mainstreamteatern egentligen helt saknar relevans.

På så vis var min egen Kromblänk och tallbarr på Folkteatern i Gävleborg problematisk. Jag var runt i länet på olika berättarkvällar, lånade och inspirerades, diktade vidare på några berättelser som sen lämnades tillbaka. I de tre berättelser jag skrev lämnade jag tydligt ut uppgiftslämnarna. Jag tror det var en intuitiv eftergift åt den här typen av etiska frågor. Minns att återlämnandet var viktigt för mig. Men på nåt vis fanns ändå ett exploaterande drag eftersom föreställningen spelades av tre professionella skådespelare varav två helt utan kontakt med platsen.

30 mars

Sitter på teater Zuidplein och väntar på att festivalen ska börja. Plötsligt slår sig en äldre kvinna ner och det visar sig vara Sally Gordon vars teater i Los Angeles jag läst om. Hon arbetade länge i chicano slummen i Skid Row med teaterprojekt i närheten av terapi och socialt självförtroende. Framför allt är det latinokvinnorna hon arbetar med.

Vi hamnar genast i ett samtal om rörelsen etiska frågor. I grunden är det demokratifrågor menar hon. Sen kan community-teatern se ut på många vis. Tills hon fick kontakt med Eugene van Erven som skrivit böcker om community-teater (han är teaterforskare och universitetslärare i Utrecht och deltar i festivalen) trodde hon att hon arbetade ensam med dom här frågorna. Alla som arbetar så här tycks tro att man är ensam. Nu har hon sett likheterna.

Trots olikheten i uttryck finns alltid något mer än bara den konstnärliga impulsen där. Det kan vara ett terapeutiskt eller politiskt syfte, men tycks alltid ha med upprätt gång att göra.

Kanske kunde man med Joseph Beuys tala om ett utvidgat konstbegrepp och sociala skulpturer. Minns att jag i slutet av nittiotalet tänkte på teatern som social skulptur. Här har jag det.

När jag berättar om Kromblänk och Tallbarr för Sally Gordon och mina dubier, säger hon artigt att man inte skall vara renlärig. Community-teatern är disparat och bör förbli så. Däremot kan och bör vi dela erfarenheter och synliggöra varandra. Vi behöver all styrka vi kan få, säger hon.

Hon fascineras när jag berättar om Elektras bröder. Där har vi community teater på nationell nivå om man nu kan uttrycka sig på det viset.

Ser sedan två föreställningar. Den första från Perogones teater från Bronx i New York är en kabaretberättelse. En kvinna från Puerto Rico och en svart pianist berättar om kriget ur en kvinnas perspektiv. Hon som träffar en pojke från Puerto Rico, den fattiga ön som alltid levererat soldater till USA:s arme. Detta varvas med sånger från olika håll, några av Brecht förstås. Jag har inte tråkigt, det är underbart patetiskt spelat. Pianot går hela tiden och gör att det inte blir en nummercabaret och det är bra. Det är stora gester; det utslitna hjärtat är det fattiga Puerto Rico. Även om berättelsen är plats och tidlös, den rör sig snarare över olika tider, blir ett dilemma med en festival av detta slag tydlig. Teatern är en spröd konstart, kanske den sprödaste och i synnerhet den platsbundna teatern. I ett fattigt Bronx som levererar soldater till USA:s arme har förmodligen föreställningen en helt annan laddning än här.

Five Woman in prison är något helt annorlunda. Lika enkelt, ja enklare. En tom scen, varsin stol och varsin fasansfull berättelse. Dom berättar sina egna historier om övergrepp och hur dom alla hamnat i fängelse för att dom dödat sina män. Föreställningen har vuxit fram i ett AIDS awareness project. Det är fullständigt osentimentalt spelat, humoristiskt, rytmiskt med infällda sånger, ja välspelat mitt i sin amatörism. Det är mycket bra. Underklassfeminsim som bäst, politiskt och mänskligt mycket starkt.

Men också här funderar jag över teaterhändelsen. I mainstream teatern är scenens teckenväv det centrala, här förflyttas vikten ut i publiken. Community-teatern har ett annat fokus som naturligtvis inte låter sig förflyttas från Elim i Sydafrika till Rotterdams innerstad. Ändå ser vi alla kraften i föreställningen. Den är framför allt en apell till de afrikanska kvinnorna att inte acceptera männens våld, det finns hjälp att få. Så blir deras livsberättelser en påminnelse om en negativ väg.

Fredag morgon 1 april

I går inleddes dan med ett samtal i kafeet. Eugene van Erven är samtalsledare och inledde med ett problem på en sån här festival. Alla grupperna är starkt kontextbundna, och det blir därför märkligt att lyfta bort dom ur denna kontext. Samtalen skall i nån mån återskapa detta.

Först ut är Peregones från South Bronx. Bronx har 1,4 miljoner invånare, mycket invandrare, arbetarklass, men också de allra rikaste. Dom berättar om problemen efter 9/11, hur samhällsklimatet hårdnat, neddragningar på de redan magra kulturpengarna till förmån för kriget. Hur dom försöker stå emot skitpratet om att USA nu förlorat sin oskuld etc. Idag finns en ”repressive mood” i USA, folk är rädda för att prata. Peregones är starkt emot kriget och kabareten jag såg igår är ett uttryck för detta. Jag hör lite röster bland folk att man tyckte den var för svag för att inleda en festival, och det kan jag hålla med om. Peregones verkar mer traditionell, här finns inget jag inte känner igen från Sverige. Gruppen har funnits i över tjugo år, de flesta är födda på Puerto Rico, men är professionella artister allihop. Man arbetar nära med folk i området där teatern finns. Tex med äldre, det verkar förekomma mycket utomlands men aldrig i Sverige. Man försöker fånga upp de unga som inte vill stå på scen men som är intresserade av teknik. Därför har man nu en teaterteknikutbildning.

En del av de politiker som ger pengar har reagerat på gruppens politiska innehåll. En politiskt medveten fri grupp skulle jag säga.

Women in prison är en del i ett AIDS awareness projekt och har en strikt pedagogisk uppgift. Mycket sällan spelar man därför på teatrar. Det här var första gången. Man spelar där folk finns: utomhus under ett träd, på de stora farmerna, skolor, kliniker. Man har haft svårt att spela om dessa frågor eftersom dom kulturellt kräver att publiken separeras i kvinnor, män, barn och vuxna. Men nu går det. Jag vet fortfarande inte om historierna är personliga. Jag tror det är så att alla har egna erfarenheter av män som misshandlar, men att konsekvensen i morden och fängelset är en fiktion. Från början var man en grupp på tio och en av dessa blev verkligen dödad av sin man. Nu är man fem kvar.

Vi tar en promenad och hamnar på en skola en kvarts väg bort för en workshop med Arena y Esteras från Peru. Dom kör en hel föreställning. Utgångspunkten är en historisk händelse för drygt tio år sen; militären förstör och dödar befolkningen i en hel by. Berättelsen handlar om en kvinna som flyr och hur hon sedan återvänder för att begrava sina döda. I den andiska kulturen är detta viktigt. Annars kommer dom döda inte vidare. Det är en jättefin berättelse, starkt stiliserat spelat med stora gester. Mycket musik, masker och en poesi jag inte sett här tidigare. Föreställningen tycks ha nån nästan rituell funktion. Den sten där hon vilar och tänker på sina döda är på scen ett träd där bilder på dom döda hänger. Hon namnger dom och det blir en slags minnesteater, en kamp mot glömskan. På scen tre kvinnor varav två inte är mer än flickor.

Gruppen finns i en förort till Lima, Villa El Salvador, en slumförort med folk från landsbygden som kommit till stan. 92 mördades Elena Moyano, en av ledarna för folket i Villa El Salvador. Ur detta startade gruppen.

Föreställningen jag ser A la vera del Camino är tillkommen i nära samarbete med den sanningskommission som undersöker alla år av politiskt våld. Gruppen reste runt i de områden som särskilt drabbats av inbördeskriget, lyssnade på människorna och lämnade sedan tillbaka historierna. Det är ingen ”closed” process säger man. I Villa El Salvador finns inga teaterbyggnader, ja egentligen har ingen nån relation till begreppet teater. Teatern finns i vardagen; i danserna, sättet att röra sig, i klädernas starka teckensystem, i karnevalens uttryck. Det är ur detta dom bygger sina föreställningar.

Därför spelar man också där folk finns. På skolor, i Community halls, på torg. Det finns en stark feministisk ansats i teaterns arbete, men inte som den könsidentitets fråga som präglar medelklassfeminismen. Dom ser kvinnorna som främsta publik. Föreställningen jag ser spelas nästan bara för kvinnor. Kvinnorna är också viktiga kontaktpersoner när man åker runt i Villa El Salvador. Ingen i publiken kan läsa, så istället för annonser måste man själva vara annonsen. Man dyker upp och för ett jävla liv, tar kontakt med viktiga personer i området, oftast är det kvinnor, som kan trumma ihop folk. Ibland kommer dom tillsammans med läkare som efter föreställningen kollar barnen.

Dom kan inte leva på att spela teater. Istället undervisar dom, målar skyltar, är musiker på fester etc.

På Wijkteater som har ett samarbete med en dansgrupp från Surinam, den gamla kolonin. Dom ville ha hjälp med hur dom skulle närma sig olika publikgrupper. Jag tyckte det blev rätt deprimerande: hur skulle man sälja en dansgrupp på den kapitalistiska teatermarknaden. I sin ursprungskontext var gruppens danser ett försök att lyfta fram borträngda danser som en gång dansades av den afrikanska slavbefolkningen på Surinam.

Jag nämner det efteråt för Sally Gordon som tycker jag är idealist. Dom här artisterna måste få spela, dom måste skaffa pengar. Ja, hon har ju rätt i det.

På kvällen ser jag först For love nor Money från ACTA i Bristol. Det är en rätt underbar socialrealistisk föreställning med sex kvinnor på scen, riktigt rejäla arbetarkvinnor från förorten utanför Bristol. Stora, feta. Det är en gripande föreställning som utspelar sig från slutet av sjuttiotalet till nu. Hur flickornas vänskap går sönder; någon lämnar orten, gör klassresan, andra får barn, stannar kvar. Sen återvänder klassresenären och är nu projektledare för ett nytt housingprojekt: de gamla husen skall rivas och nytt ska byggas. Det är riktigt bra, fint spelat av kvinnorna. Detaljrik dialog dom alla förmår ge liv åt. Mycket humor. Kvinnorna spelar också mansrollerna. Den enda mannen som syns är scenarbetaren som bygger om scenen alldeles för ofta kan tyckas. Men också det blir en berättelse.

Inte lika många orkar upp på morgonsamtalen som igår. Det är ganska lugnt i kafeet. Först ut är ACTA från Bristol som spelade For love nor money i går kväll. Jag fikar med Sally Gordon och vi är rätt överens om att vi vill se något som inte är så realistiskt. Sally tror det beror på att skådespelarna är uppfödda med TV. Jag tror snarare det beror på att realismen ligger nära till hands när man ska gestalta det som ligger nära ens eget liv. Samt att den västerländska teatern är psykologiserande. Se tex Arena y Estes som ser helt annorlunda ut.

ACTA kallar det dom håller på med för devised teater, men skiljer sig vad jag förstår inte från annan community-based theatre. Föreställningen vi såg igår började man arbeta med i september. Nu är den klar. Tanken från början var att spela i de vita arbetarområdena runt Bristol, de områden som har samma problem. Texten bygger man i samarbete, improvisationer, sen skriver en dramatiker eller regissören speltexten.

En av skådespelarna vittnar, nästan en smula religiöst, om vad ACTA betytt i den förort hon kommer ifrån. Det är mycket upprätt gång. Teatern tycks också till viss del generera nya jobb i gränsen mellan welfare och art. Projektpengar som väl också finns i Sverige. Hon talar också om hur politiskt viktig personlig utveckling. Hennes kommentar till hur regissören hittade skådisarna är underbar: ”Han gick till viktväktarna och plockade dom mest hopplösa”. Så gick det naturligtvis inte till, men henns humor är skön.

Filosofin bakom ACTA är tron på att alla människor är kreativa och har mycket att bjuda andra på. Men dom vet nästan aldrig om det. ”They have no idea about that power”

Några decennier tillbaks kanske man skulle kalla denna rörelse för arbetarteater, eller politiskt teater, för det är ju vad det är. I sitt klassinnehåll är det något helt annat än den mainstreams medelklassteater. Till mainstreamteatern förhåller den sig som ett positiv till ett negativ. Allt det vi saknar på svensk scen finns här. Det tycks vara en lag att teaterns innehåll speglar publiken. Här har jag nog inte sett en enda vit man på scen. Här är svarta från sydafrika, marockaner, turkar, sydamerikanska indianer, puerto-ricaner, män och kvinnor i en salig blandning. ACTAS helvita kvinnoensemble är det enda undantaget från en genomförd flerkulturell scenisk verklighet. Det motiverar ACTA med att i just detta fallet denna föreställning skulle spelas i de vita arbetarförorterna. Kvinnornas starka roll är uppenbar, en stark arbetarfeminism är tydlig. Eugene van Erven vet inte om det är typiskt, kanske är det bara självklart, säger han. Det är ibland svårt att hitta män till såna här projekt. Och som nån sa, Community-teater är underdog teater och det är ganska självklart att kvinnor därför engagerar sig i detta.

Däremot finns en del vita män bakom scen, som projektledare eller regissörer och dramatiker. Men inte alls i majoritet. Och, när jag pratar med några, det verkar väldigt ofta vara klassresenärer. Eugene van Erven är bara ett exempel på det.

Workshop 1 handlar om nya initiativ i community-rörelsen i dag. Det är en internationell samling och alla berättar om nya projekt. Och samtidigt naturligtvis ekonomiska problem. Endast sällan är det ”art-money” som går till dessa grupper, utan ”welfare-money”. Om detta blir det en diskussion. Några menar att det inte spelar nån roll: på pengarna står det ingenting. Ta pengarna där ni kan och gör vad ni vill. Det är ju där dom finns. Andra menar att det dom gör är ett konstnärligt arbete och pengarna borde komma från det hållet. Rent allmänt är den konstnärliga medvetenheten stor i jämförelse med den gängse amatörteatern. Community-teater är ngt annat än amatörteater. Som Cass från BAF säger: i amatörteatern vill man bara spela teater, i community teatern finns alltid en politisk impuls. Man vill göra ngt för sin community.

Jag kommenterar att i Sverige är den här typen av teater vanligtvis, men inte alltid, ett landsbygdsfenomen. Det är den inte alls internationellt, där den finns i mer traditionella arbetarområden.

Workshop två är med BAF, vars enaktare jag såg igår kväll.

Dom är bara två fasta i gruppen: Pieta som är dramatiker (kvinna) Cass som är regissör. Deras impuls är alltid social. Det verkar vara så att socialarbetarna tar kontakt med dom när ett område håller på att gå överstyr. Liksom skickar in dom i krigszonen. Holland, liksom England, tycks ha ett problem vi inte har på samma vis. Här är ofta husen i gettona rivningsfärdiga trots att dom inte är så gamla. Verkligheten i ACTA pjäsen är svår att direkt relatera till för oss.

I Millinx, området där vi nu befinner oss, började dom för tio år sen. Det var då ett riktigt stökigt nedslitet område med mycket drogproblem. Frågan var hur man skulle få ”ordentliga” människor att stanna kvar. BAF började med att göra teatersåpor. Snabbt gjorde med kort reptid, som direkt handlar om det händer i Millinx. Genom att bjuda in politiker, rektorn, poliser, knarkare och andra att spela gästrollerna blev såporna en slags offentlighet i Millinx.

Men pjäsarbetet ser lite annorlunda. Man arbetar inte alls med improvisationer. Det är intressant, för det tycks hos andra grupper vara en dogm. Istället intervjuar Cass de medverkande. Pieta vill inte göra intervjuerna: ”Cass är hårdare”. Med de tre marockanska pojkarna i föreställningen igår finns kanske trettio timmar inspelade intervjuer. Utifrån dessa band skriver sen Pieta en pjäs. Hon försöker också lyfta den från det rent privat-personliga. BAF verkar inte hålla med om att bara det självupplevda kan/ska gestaltas. Relationen mellan gestaltningsstoff och skådespelare är tydlig men inte direkt. Här bryter dom också mot andra grupper. När manuset är klart håller man länge på med ”close-reading”: ”They hate it”. Ett ganska traditionellt sätt att arbeta alltså. Däremot går det inte att ta miste på deras medvetenhet om vad teaterformen kräver. De sociala energierna som ständigt dyker upp, händelser i området etc, allt diskuteras och lyfts in som just energier.

Ett annat skäl till att inte använda personliga historier är, förutom att Cass vill ha en distans mellan skådespelare och roll, helt enkelt tidsbrist. Mer än tre månader kan dom inte hålla på, då faller gruppen sönder är deras erfarenhet. Man repar en kväll i veckan. Märkligt då att deras föreställningar är så välspelade och detaljrika.

Ser på kvällen 36 Street, en slags berättarföreställning från Kreuzberg i Berlin. Det är charmfullt och spännande hela tiden. Kanske en smula hysterisk i sin energi i början, men jag lyssnar med spänning på en historia om en turkisk pojkes berättelse om sin uppväxt i Kreuzberg. Berättelsen spänner från sexårsåldern till tjugoårsåldern. Berättelsen avbryts då och då av rap på turkiska, det är två killar som också finns på scenen. Då diggar berättaren, eller slår sig ned. En avspänd skön form. Texten har vuxit fram ungefär som BAF jobbar; långa intervjuer och sen har regissören skrivit. Texten är inte alls dum, realistisk men full av starka bilder.

Festivalens höjdpunkt hittills är utan tvekan SOS, en föreställning från ett township utanför Johannesburg. Det handlar om tre gatubarn, två killar och en tjej. Det är en slags Väntan på Godot ur en sydafrikansk verklighet. Flickan drömmer om den stora julmiddagen och paradiset ”Will God accept me then”. Det är mycket välspelat, groteskt och ändå realistiskt. Pjäsen slutar mörkt med att flickan hänger sig, ändå finns nåt hoppfullt i föreställningen, fråga mig inte hur, mitt i desperationen. Kan vara det goda humör den spelas med; kraften och glädjen som kommer ur gestaltningsviljan.

3 april

Volker, regissör och skådespelare, som regisserat 36 Street från Kreuzberg talar mycket om sig själv. Han gjorde föreställningen och hyrde en teater. Han har bott länge i Kreuzberg men aldrig lärt känna sina turkiska grannar. Det var en impuls. För honom är inte min etiska fråga giltig. Han intervjuar och skriver en berättelse.

Den turkiska rapparens texter speglar berättelsen, men ger andra perspektiv. Att ta in rapparen var också såtillvida ett konstnärligt beslut som Volker inte var säker berättaren skulle vara rolig att se oavbrutet i så lång tid. Rapparen som pausmusik alltså.

Volkers starka egna impulser är välgörande att höra i ett sammanhang som ibland blir mycket socialarbete, även om många talar om den konstnärliga kvaliteten, som också blir temat för nästa festival. I BAF:s sätt att beskriva sin verksamhet finns en stark balans mellan dessa två poler. I Sverige ser vi nog inte så tydligt skillnaden mellan community-teater och amatörteater som är tydlig här. Eller i USA där community-teater är amatörer som spelar klassikerna utan någon som helst vilja mer än att vilja spela. Den saknar den sociala, politiska dimensionen.

SOS är rätt förtegna, svåra att få något ur. Dom är en fri grupp som lever på att spela. Har funnits sen 2001. Upprinnelsen var ngt dom kallar ett Youth development project, dom är utbildade på Dramatic Institute i Johannesburg, men tanken var att i projektet jobba med ungdomar i området i Diepsloot. Det var så dom fann stoffet till pjäsen. I området där dom finns är många gatubarn. Men dom har själva ingen erfarenhet av att vara gatubarn. Dom spelar på engelska och gatubarnen talar inte engelska till exempel. ”I want to show that the street kids have visions and dreams. We have to respect them. They are humans just like us”.

Dom får inga statliga pengar, utan när dom arbetar i skolorna får dom betalt. Men det är svårt att klara sig. Den konstnärliga ledaren tvättar bilar, säljer frukt på gatorna. På kvällarna workshops med barn.

På kvällen som vanligt två föreställningar. Först ut en grupp från Antwerpen som spelar Voogels vor der Kat. Det är intressant nog en annan social kontext än de andra föreställningar och med bara äldre kvinnor på scen. Pjäsen är lite en norenare, men godmodigare. Fyra systrar bor i det hus föräldrarna en gång byggde. En borgerlig familj. Men man har det inte fett och har varit tvungna att sälja en del konst, pianot etc för att klara ekonomin. Plötsligt kommer ett brev från Eliza som med sin make bott i Tanzania i många år. Han har dött och hon är på väg hem. När hon dyker upp blir det ett märkligt möte som rör upp många minnen. Bla har maken Artur haft ihop det med yngsta systern. När Eliza har lämnat makens urna hos systrarna drar hon igen. Hon har en ny man i Tanzania, en svart man vilket gör alla mycket konfunderade.

Det är en mycket realistisk föreställning, välspelad som alltid. Roligt med så många äldre kvinnor på scen. En av dom är närmare åttio år och mycket bra, en riktig rivkärring. Hon har en underbar scen där hon berättar att hon varit nunna och att först när hon var femtio år såg sin nakna kropp första gången. ”Och den var inte full av synd”. Detta leder över till ett helt hysteriskt playbacknummer till ”I feel pretty”. Tanterna i publiken skriker och jublar; de svarta kvinnorna från Johannesburg är i extas. Det är roligt att se.

Den andra föreställningen är mer ett konstprojekt, väldigt spontanistiskt. I en blandning av scener. Filmer och dans och rytmer, ger man en bild av begreppet gräns och vad det betyder. Många i publiken är efteråt upprörda och tycker det var gräsligt. Jag hade ändå rätt kul; här fanns en del vackra, gripande bilder, men det går inte riktigt att värdera som teater. Här fanns en utopisk glädje jag tyckte mycket om. Men min nyfikenhet på vad som finns här än så länge

större än min kritiska förmåga.

4 april

Diskussionen igår visade att många var positiva till Kunst in de staad. Någon undrade vad detta hade med community-theater att göra, men fick svar. Många tyckte om att blandningen av folk på scenen; gamla, unga, vita och svarta. Pratar länge med Sally om den förhärskande realismen i de föreställningar vi ser. Vi önskar bägge en större poetisk lyftning, ett medvetande om teaterns visuella kvaliteter. Som i den peuanska gruppen; så enkelt, men varje ting valt med omsorg, kläderna noggrant uttänkta. Och detta i en historia ur vardagen.

Amatörteatern här tycks vara en medelklassangelägenhet till stor del, liksom i USA. Därför denna vilja att ställa community-teater mot amatörteater. I skandinavien ser det lite annorlunda ut. En del föreställningar som hemma görs av amatörer går in under community-teater rubriken. Men här alltid en stark professionalism i ledarteamet och en politisk, social medvetenhet.

Slutdebatten känns snöplig. Inbjudna är några höjdare från universitet och och motsvarigheten till stadens kulturnämnd. Dom har inte ens varit på festivalen och skall diskutera hur man når nya publikgrupper. Det blir ganska meningslöst. Inget nytt för mig, det som dyker upp gör vi i stor utsträckning i Sverige. Och det känns som att man pratar om publiken ifrån ett mainstreamperspektiv, vilket blir märkligt.

Kvällens två föreställningar rymmer mycket rap och Hip hop och jag tycker det är så tråkigt. Föreställningen från Rotterdam Wijkteater dock roligt visuell; ett fint spel mellan det sceniska och filmen som är inkorporerad i handlingen. Men realistiskt, så realistiskt och inte lika välspelat som andra föreställningar här. Mycket amatöristiskt emellanåt, men den unga publiken har mäkta kul. Det är en rätt festlig historia om tre svarta killar som drömmer om mycket pengar och får för sig att arrangera en jättefest med inbjudna rappare. Då ska pengarna rulla in. Efter sju sorger och åtta bedrövelser visar det sig att vinsten blir 12 euro. Här känns tydligt att berättelsen och karaktärerna kommer från de medverkande själva.