Vad berättar vi egentligen medan vi berättar?
Krönika av Joakim Stenshäll
Vad berättar vi egentligen medan vi berättar?
PO Enquists roman Sekonden från 1971 är en roman om idrottens roll i arbetarrörelsen brukar det sägas. Och det stämmer. Den både fiktiva och dokumentära skildringen av den svenska och östtyska arbetarrörelsen är mästerlig i sitt friläggande av ideologiska laddningar, drömmar och förhoppningar. Men samtidigt blir det också en berättelse om konstens roll i ett samhälle. Jag minns starkt en episod ur romanen, en fiktiv intervju med en kulstötare. Jo, säger han, all den där ideologin gäller ju, alla drömmarna och så, men när jag står där i ringen gäller det att få till stegen, rytmen, då spelar allt det andra ingen roll.
Samma sak gäller för oss i teatervärlden. Det gäller att få till föreställningen, få till den där repliken, den där gesten eller sceneriet. Just då spelar allt det andra faktiskt ingen roll. Tyvärr är min erfarenhet att teaterns processer allt mer blir en slimmad verksamhet. Den laddning av drömmar och politik ur vilken konsten växer blir allt mer oreflekterad. Vi håller på att få en supply on demand teater. Vi har bara tid att liksom få till det. Allt det andra spelar allt mindre roll.
Därav mycket av min fascination och intresse för community–teatern. Här finns konstnärliga processer som rymmer bägge dessa poler. Frågan hur man får till det tycks växa direkt ur såväl politiska som etiska och existentiella frågor. De går i dessa processer inte att separera. Så provoceras teaterkonsten ut ur sitt elfenbenstorn och fasta strukturer. Men teaterkonsten kan också provoceras av specialister från andra områden. För är det inte så: vi beskriver alla världen för att så kunna handla i den, alla utifrån våra områden och platser i samhället? ”Att andas fram sitt ansikte”, skriver PO Enquist. Kanske är det ett annat sätt att uttrycka att vi faktiskt berättar fram världen. Frågan är då vad vi berättar medan vi berättar; det vi inte vet att vi berättar. Hur ser berättelsens skugga ut?
Den amerikanska filmforskaren Theresa de Lauretis påstår i boken Alice Doesn´t att under alla våra olika berättelser finns egentligen bara en: ”entry into a closed space and emergence from it”. Protagonisten, huvudpersonen i berättelsen, träder in i ett slutet rum för att så utvecklas och komma ut därifrån. Det slutna rummet kan vara en gåta som i berättelsen om Oidipus, eller en nedstigning i dödsriket, en livskris eller ett förhållande. Men i grunden är det bara en. Testa för ett ögonblick denna tanke på de berättelser du känner till, eller din egen livsberättelse. Det kan vara rätt störande.
De Lauretis hävdar dessutom att detta rum är kvinnligt och protagonisten alltid en man, också i det fall protagonisten råkar vara en kvinna. Så blir myten under våra berättelser en myt om en könsmaktsordning, en ordning själva berättandet upprätthåller.
Jag kan tycka att detta är djupt spekulativt, men samtidigt så oroande att jag inte kan släppa det. Den etablerade teater där jag har min hemvist tar mycket sällan i dessa frågor. Vi talar däremot gärna om läsart, dvs hur och på vilket sätt vi närmar oss en klassiker. Men myten som ligger under berättelsen rör vi inte. I detta är vi naiva och låter vårt seende styras. För vad är det vi egentligen berättar medan vi berättar? Vilka är våra blinda fläckar? Kan det vara så att de berättelser vi iscensätter med goda emancipatoriska syften samtidigt upprätthåller förtrycket? Kan berättelsen vara både-och? Och hur hanterar vi i så fall detta i en konstnärlig praktik? Hur synliggör vi berättelsens aspartam och andra giftiga färgämnen och tillsatser?
Frågor som dessa tror jag är livsnödvändiga att diskutera, det gäller såväl för den etablerade teatern som för community-teatern.